Ordetfritt Svensk Artikelkatalog

Om man talar om riktigt bra filmtips bland filmklassiker kan man knappast undgå en filmskapare som Charlie Chaplin. Han var inte bara regissör och skådespelare, utan skapade musik till filmerna och bestämde över sina egna filmprojekt med järnhand.

De flesta förknippar honom säkert med den karaktär, trashanken, som är den mest återkommande karaktären, från ett stort antal korta slapstickstumfillmer, som ”På Axel Gevär” och ”Lugna gatan”. Även i Chaplins mest populära filmer, som Guldfeber och Moderna Tider framförallt, är det den fattige trashanken som är huvudperson, en karaktär baserad på en klassisk clown, men moderniserad till 1900 talets film.

Men Chaplin har gjort flera bra filmer där trashanken inte alls är huvudkaraktär. I Diktatorn (1940) är den sista film där Chaplin en fattig i underläge, en version av den gamle trashanken och med samma personlighet. Men dessutom gör ju Chaplin en dubbelroll som Hitler, eller Hynkel, en diktator som är en tydlig nidbild. Och Chaplin gör narr av Hitler med all kraft. Enligt vad jag läst tyckte Chaplin att Hitlers eget utspel under sina demagogiska tal var en skrattretande rolig person, helt lämplig att göra narr av.

Monsieur Verdoux (1947) är en helt annorlunda film än vad Chaplin gjort tidigare. Filmen är helt i dialog och handlar om en helt annan karaktär, raka motsatsen jämfört hans tidigare. Verdoux var ingen handfallen, snäll ”underdog”. Verdoux var istället en känslokall, cynisk kvinnomördare som skodde sig på rika kvinnor. Den var helt annorlunda en vad publiken förväntade sig av Charlie Chaplin och ett tvärt kast jämfört med föregångaren Diktatorn. Men den fick ändå bra kritik. Och i mitt tycke är det en mycket bra film och en underskattad filmklassiker skulle jag tillstå.

I Rampljus (1952) gestaltar i Chaplin en misslyckad clown, en tragisk figur. Filmen har mycket svärta och tragik, mer än tragiska kortfilmer som Guldfeber eller A Dogs Life. Men på grund av bristen på den underfundiga humorn och slapstick blev den inte en stor succé.

En annan film är En kung i New York (1957) Många tycker säkert att det är en något udda film och rent ut av en av hans sämre. Personligen har den för mig alltid varit en favorit, ända sedan liten. Chaplin spelar en kung som störtats och flytt till New York. Filmen skojar med storstadsmiljö, liksom med vänstervågen och kommunistskräcken

Den sista film som Chaplin regisserade kom långt efter de gamla klassikerna. Han var själv åldrad och spelade ingen huvudroll. Men han gästspelade med en cameo som en sjösjuk besättningsman på båten som filmen utspelades på. Filmen hette The Countess of Hong Kong (1967). Det var en nedtonad salongskomedi, baserad mer på dialog än på situationskomik. Så efterlängtad Chaplinfilmen hade varit, så blev det en besvikelse. Publiken svek och kritikerna var inte överdrivet entusiastiska. I backspegeln kan man säga att den inte håller samma mått som Chaplins gamla filmer, knappt håller den samma standard som de bästa komedierna från sin tid. Men visst är det en helt okej film.

Trots allt var de bästa filmerna som Chaplin gjorde de filmer där han levererade sin gamla, invanda karaktär. Och mycket av charmen i de gamla klassikerna kommer just från trashankens karaktär, den något förvirrade luffaren, moralfast och med gott hjärta.